JuliaEmilsson

Vet inte ens vart jag ska börja. Den här bloggen kommer så väll till pass när jag mår dåligt för då har jag ett sådant behov av att få skriva av mig.  

Men till dig mina finaste och närmaste vän och pojkvän sen sista året tillbaka skriver jag nu.

 

Det vi har haft, känns så sorgligt att behöva lägga bort, att inte kunna fortsätta bygga på längre, att känslorna har vänt för dig. 

Jag önskade så mycket att det här skulle vara det med stort D. Att vi skulle kunna må bra tillsammans och bygga vidare, finna tryggheten tillsammans. Jag tror att jag tidigt bestämde mig för dig, så pass mycket att det skulle krävas mycket innan jag skulle gå pga missnöje. Men nu står vi här. Jag hör vad du säger och jag ser hur du handlar. Jag vet att du tycker om mig otroligt mycket, men just nu älskar inte du mig som jag dig. Jag förtjänar att bli älskad så högt av någon, någon som bara avgudar mig. Det vet jag. 

 

Och till mig själv:

Du får vara besviken. 

Du får vara ledsen.

Det här är jobbiga saker.

Jag är stark och klarar mig själv. 

Hellre nu än om 3 år. 

Det är inte kört för alla mina drömmar att slå in, det blev bara inte rätt den här gången heller.