JuliaEmilsson

Hinner inte vara med, är det redan 22 juli? På riktigt? Blir nästan ledsen när jag tänker på det, att sommaren har gått och jag har knappt hunnit känna av den. Jag har levt i den dvala i två veckors tid då jag har jobbat natt. Det har inte bidragit till att göra mitt sociala liv smidigare som jag hade trott. Jag har varit så himla trött så jag har inte orkat göra något på den vakna tiden jag har haft. Det fanns så mycket som jag kände att jag ville göra i sommar som inte hunnits med, och det kommer väll knappats finnas tid för det senare heller. Men nästa sommar, då jävlar! Har iaf lyckats hinna vara i stugan 3 dagar i sommar, och det är jag som stolt över. Tänkte lägga upp lite bilder av det jag hunnit fota i sommar.

 

 

 

 

Det här är inte tänkt som något deppigt inlägg. Det har oftast blivit då jag skrivit av mig. Hur som helst är det här några citat som hjälpt/hjälper mig på vägen att läka och bli en hel och självständig tjej igen. Jag vill inte att någon ska få kontrollen över mig och bli min hjälpande hand som jag inte klarar mig utan.

 

 

KAOS på jobbet idag. Verkligen, och jag är inte riktigt på topp. Tuppade av på jobbet i måndags, det gick så jävla snabbt så jag hann inte vara med. Slog i huvudet och höften och sen har jag haft så sjukt ont i nacken, typ whiplash-skada eller något.

Det är drygt att vara "ny" på ett jobb, det är så mycket som man aldrig vet och man gör fel ibland. HUR SKA MAN KUNNA VETA ALLT? Det är ju bara att hoppas att det inte är någon som tar skada och att man gör mer oviktiga fel.

 

Känslomässigt pendlar jag fortfarande en del upp och ner. Vissa dagar kan jag verkligen gilla mig själv och att jag lever, jag är t.o.m lite nöjd och jag behöver inte tänka på det som varit medans andra dagar kan jag fortfarande känna värken i bröstet, besvikelsen och saknaden. Jag tror och hoppas att jag någon gång ska hitta någon som jag kommer kunna känna lika starkt för igen och jag hoppas att det det ska vara så mycket bättre än det jag hade med dig. Det som gör mig så ledsen är att jag kan inte ens tänka tillbaka på tiden och minnena, som jag tyckte var bra och fina när jag upplevde dem, som någon ting bra. Jag känner mig bara så lurad! Jag skriver det här nu för det känns som att det har gått så pass lång tid att det inte ens är okej att prata om det längre, det känns som att det inte är okej att man är ledsen över det ibland. För det mesta mår jag ju faktiskt bra och är glad, men ibland kommer det som en kalldusch över mig att jag faktiskt inte har någon och att jag är ensam och det gör mig ledsen. Saknar någon som bryr sig om mig det där lilla extra och som jag kan bry mig om.  

3 av 3 jobbnätter gjorda för den här gången och ännu en helg har gått utan att man kunnat umgås med någon. Att träffa vänner ger mig energi, men nu är jag helt uttömd. Att dessutom få en UVI på detta gör inte saken lättare heller. Tur att jag fick antibiotika direkt.

 

Idag känner jag mig liten och nere, är inte på min topp. Men det kommer och går som alltid. Ibland önskar jag bara att livet var utan toppar och dalar. Men då skulle det ju alltid vara jämntråkigt och så vill jag inte heller ha det...

 

Idag är jag tacksam för min familj och mina vänner. Jag är dålig på att säga det men dom betyder oerhört mycket för mig.