15 oktober 2011
Varning för långt inlägg.
Okej, här kommer det. Det var en lördag. Jag hade egentligen tänkt åka med tjejerna ner till stockholm den här helgen men det blev inte av. Jag vet egentligen inte varför, var det för dyrt? Kanske eller så berodde det på att R och A hade pratat ihop sig om att kanske ha ett gemensamt firande av deras sons 3 års dag. Hur som helst så eftersom jag stannade hemma så blev det ju såklart inte av. Också ett varningstecken, varför kunde dom inte fira det tillsammans ifall jag var där? Hur som helst så hade R bjudit in sin familj på fika. Medans R och B satt i vardagsrummet och såg på film så stod jag i köket och gjorde en marängtårta. Det var en enkel tårta, inget märkvärdigt men det var jag som gjorde den. Jag dukade upp fika, vi blåste upp ballonger, möblerade om så att alla skulle få plats. Hans familj kommer hem till oss. Det blir trångt, jag får inte ens plats att sitta vid bordet. Jag står upp i köket och kämpar med att få kaffebryggaren att fungera för att den var så dålig. Alla dricker kaffe och det kämpar även jag med. Jag hade då inte riktigt lärt mig att dricka kaffe än. Hela hans familj är ganska tysta, så det var ganska pressad stämmning där i köket. B öppnade sina presenter och började leka med dom snabbt. Jag minns bara att jag kände mig så malplacerad. Varför hade jag stått där och gjort fika och sen fick jag knappt vara med? Dom kanske stannade hos oss i två timmar innan alla for igen. Då tog vi på oss kläderna och gick ut en stund, ut i lekparken. I lekparken lekte R och B och jag satt på sidan på en parkbänk och tittade på dom. Jag kände mig så osäker och olycklig. Var det det här livet jag skulle vilja leva med han och hans son? Vad tyckte jag egentligen om honom? Var detta riktig kärlek? Jag kände mig så ensam just då. Men jag vet nu att det kanske inte var 100% rätt just där och då, det kanske aldrig var det mellan oss och han kanske aldrig drog fram mig till att bli den bästa versonen av mig själv men jag älskade den mannen och jag lärde mig att tycka så mycket om den där lilla killen som jag fick ha till låns i mitt liv under en period. Nu ser mitt liv annorlunda ut och jag vet att den vägen jag gick på för ett år sedan tog slut, men nu har jag hittat en ny väg att gå och även fast den vägen känns ganska osäker och oklar tror jag att jag kommer nå målet till slut. Man vet aldrig när det händer något som förändrar livet, och tur är väll det. Jag är rätt nöjd med vart jag är idag och vart jag är på väg men igår kunde jag inte låta bli att låta tanken på den lilla killen som faktiskt fyllde 4 år igår gå förbi mig några gånger. Jag saknar honom ibland och jag saknar att se en människa utvecklas. Det är riktigt häftigt. Jag hoppas att jag en dag får uppleva det själv med egna barn.
Okej, här kommer det. Det var en lördag. Jag hade egentligen tänkt åka med tjejerna ner till stockholm den här helgen men det blev inte av. Jag vet egentligen inte varför, var det för dyrt? Kanske eller så berodde det på att R och A hade pratat ihop sig om att kanske ha ett gemensamt firande av deras sons 3 års dag. Hur som helst så eftersom jag stannade hemma så blev det ju såklart inte av. Också ett varningstecken, varför kunde dom inte fira det tillsammans ifall jag var där? Hur som helst så hade R bjudit in sin familj på fika. Medans R och B satt i vardagsrummet och såg på film så stod jag i köket och gjorde en marängtårta. Det var en enkel tårta, inget märkvärdigt men det var jag som gjorde den. Jag dukade upp fika, vi blåste upp ballonger, möblerade om så att alla skulle få plats. Hans familj kommer hem till oss. Det blir trångt, jag får inte ens plats att sitta vid bordet. Jag står upp i köket och kämpar med att få kaffebryggaren att fungera för att den var så dålig. Alla dricker kaffe och det kämpar även jag med. Jag hade då inte riktigt lärt mig att dricka kaffe än. Hela hans familj är ganska tysta, så det var ganska pressad stämmning där i köket. B öppnade sina presenter och började leka med dom snabbt. Jag minns bara att jag kände mig så malplacerad. Varför hade jag stått där och gjort fika och sen fick jag knappt vara med? Dom kanske stannade hos oss i två timmar innan alla for igen. Då tog vi på oss kläderna och gick ut en stund, ut i lekparken. I lekparken lekte R och B och jag satt på sidan på en parkbänk och tittade på dom. Jag kände mig så osäker och olycklig. Var det det här livet jag skulle vilja leva med han och hans son? Vad tyckte jag egentligen om honom? Var detta riktig kärlek? Jag kände mig så ensam just då. Men jag vet nu att det kanske inte var 100% rätt just där och då, det kanske aldrig var det mellan oss och han kanske aldrig drog fram mig till att bli den bästa versonen av mig själv men jag älskade den mannen och jag lärde mig att tycka så mycket om den där lilla killen som jag fick ha till låns i mitt liv under en period. Nu ser mitt liv annorlunda ut och jag vet att den vägen jag gick på för ett år sedan tog slut, men nu har jag hittat en ny väg att gå och även fast den vägen känns ganska osäker och oklar tror jag att jag kommer nå målet till slut. Man vet aldrig när det händer något som förändrar livet, och tur är väll det. Jag är rätt nöjd med vart jag är idag och vart jag är på väg men igår kunde jag inte låta bli att låta tanken på den lilla killen som faktiskt fyllde 4 år igår gå förbi mig några gånger. Jag saknar honom ibland och jag saknar att se en människa utvecklas. Det är riktigt häftigt. Jag hoppas att jag en dag får uppleva det själv med egna barn.
Kommentarer
Trackback
