JuliaEmilsson

Att vara hemma och vara sjuk ger mig mycket tid att tänka. Nästan för mycket tid. Jag tänker både på det som varit i mitt liv och det som ska komma i mitt liv. Men egentligen allt jag vill är att leva här och nu, och egentligen tycker jag att jag gör det ganska bra numer. Jag kan känna ett helt annat lugn än tidigare. Jag har kommit till en helt annan grad av acceptans, eller jag tror t.o.m att jag har kommit längre än så. Jag känner att jag lever igen och att jag är faktiskt värd någonting. Jag känner mig bra och jag har insett att det inte berodde någonting på mig för jag är bra som jag är.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på: Är du lycklig nu? Lever du ditt drömliv? Tänker du någonsin på mig? Kan du sakna mig? Känner du ånger? Känner du skuld? Varför gjorde du som du gjorde? Skulle det hugga till i hjärtat på dig om du såg mig? Vad var vi? Varför var du med mig? Massa frågor utan svar. Samtidigt som jag funderar på alla dom här sakerna så är jag inte speciellt intresserad av att veta svaret på dom heller. Det är en V-modskänsla över dom.

Sen har jag mer funderingar kring min framtid som: Kommer jag hitta min man? Kommer jag kunna släppa in någon igen? Kommer jag kunna njuta av mitt singelliv? Kommer det kännas naturligt att vara med någon igen? Kommer jag att få barn? eller kommer jag leva ensam resten av livet? Är det farligt att vara ensam då? Tänk om det tar flera år innan jag är redo igen? Vad vill jag ha? Kommer jag kunna känna så starkt igen? Och svaret på alla dom här frågorna får bara tiden utvisa, det jag kan göra för att påverka är att när jag är redo så kan jag "put myself out there" och hoppas att finna rätt person.