Ett halvår
Det har nu gått exakt sex månader sedan jag flyttade hem till mamma och pappa. Jag vet inte hur jag ska beskriva den här tiden men det skulle nog vara ungefär i den här ordningen. Otroligt ledsen, Ilska, Besvikelse, Tappade mig själv, Började ett nytt jobb, två steg fram ett tillbaka, ältande, prata massor, många tårar men också många skratt, många dåliga dagar men också många bra dagar, kunna känna glädje med andra och deras lycka och kärlek samtidigt som jag avundas dem, träffa nya människor. Känslorna har åkt berg och dalbana i min kropp. Ett tag trodde jag att jag verkligen hade kommit över allt men sen så upptar det mycket av mina tankar igen och man inser att det har jag nog inte alls gjort. Det har inte gått en dag sedan dess utan att jag tänkt på dig och det har inte gått en dag som jag inte känt mig ratad. Ibland tror jag att det finns någon där ute för mig och ibland tror jag att jag för alltid kommer vara ensam. Hur ska jag kunna älska igen? Hur ska jag kunna tro att den personen inte ska vilja såra mig?
Till dig skulle jag bara vilja säga att jag är så otroligt besviken på ditt sätt att hantera kärleken du fick av mig. Ibland vill man inte längre ha det man en gång velat ha. Men känslan av att hela vår relation bara var ljug från din sida gör mig så ledsen. Att jag inte kan minnas mina minnen med dig som fina utan att det känns som att du stal ett och ett halvt år av mitt liv där jag bara hade fokus för dig (och även din son). Jag är besviken på att du inte ville ge mig ett riktigt avslut där vi kunde prata ut om allt utan att du är så feg att du bara har krypit undan för att slippa. Men skulle det vara så hemskt att prata med mig? Vad tror du att jag skulle säga? Jag önskar mig bara ett värdigt avslut samtidigt som jag inte alls vill ha med dig att göra.
Go live your happy ever after and I hope I will find mine some day.
