Livet går i 190 knyck.
Hinner inte vara med, är det redan 22 juli? På riktigt? Blir nästan ledsen när jag tänker på det, att sommaren har gått och jag har knappt hunnit känna av den. Jag har levt i den dvala i två veckors tid då jag har jobbat natt. Det har inte bidragit till att göra mitt sociala liv smidigare som jag hade trott. Jag har varit så himla trött så jag har inte orkat göra något på den vakna tiden jag har haft. Det fanns så mycket som jag kände att jag ville göra i sommar som inte hunnits med, och det kommer väll knappats finnas tid för det senare heller. Men nästa sommar, då jävlar! Har iaf lyckats hinna vara i stugan 3 dagar i sommar, och det är jag som stolt över. Tänkte lägga upp lite bilder av det jag hunnit fota i sommar.
En dag i taget
"En dag i taget räcker. Vänd dig inte om och sörj det förflutna, för det är borta. Och bekymra dig inte om framtiden för den har ännu inte kommit. Utan lev i nuet, och gör det så underbart att det blir värt att minnas."
"Lyckan kommer och går som den vill."
"The happiest people don't have the best of everything, they just made the best of everything."
Det här är inte tänkt som något deppigt inlägg. Det har oftast blivit då jag skrivit av mig. Hur som helst är det här några citat som hjälpt/hjälper mig på vägen att läka och bli en hel och självständig tjej igen. Jag vill inte att någon ska få kontrollen över mig och bli min hjälpande hand som jag inte klarar mig utan.
Ena dagen är aldrig den andra lik...
KAOS på jobbet idag. Verkligen, och jag är inte riktigt på topp. Tuppade av på jobbet i måndags, det gick så jävla snabbt så jag hann inte vara med. Slog i huvudet och höften och sen har jag haft så sjukt ont i nacken, typ whiplash-skada eller något.
Det är drygt att vara "ny" på ett jobb, det är så mycket som man aldrig vet och man gör fel ibland. HUR SKA MAN KUNNA VETA ALLT? Det är ju bara att hoppas att det inte är någon som tar skada och att man gör mer oviktiga fel.
Känslomässigt pendlar jag fortfarande en del upp och ner. Vissa dagar kan jag verkligen gilla mig själv och att jag lever, jag är t.o.m lite nöjd och jag behöver inte tänka på det som varit medans andra dagar kan jag fortfarande känna värken i bröstet, besvikelsen och saknaden. Jag tror och hoppas att jag någon gång ska hitta någon som jag kommer kunna känna lika starkt för igen och jag hoppas att det det ska vara så mycket bättre än det jag hade med dig. Det som gör mig så ledsen är att jag kan inte ens tänka tillbaka på tiden och minnena, som jag tyckte var bra och fina när jag upplevde dem, som någon ting bra. Jag känner mig bara så lurad! Jag skriver det här nu för det känns som att det har gått så pass lång tid att det inte ens är okej att prata om det längre, det känns som att det inte är okej att man är ledsen över det ibland. För det mesta mår jag ju faktiskt bra och är glad, men ibland kommer det som en kalldusch över mig att jag faktiskt inte har någon och att jag är ensam och det gör mig ledsen. Saknar någon som bryr sig om mig det där lilla extra och som jag kan bry mig om.
Uttömd på energi.
3 av 3 jobbnätter gjorda för den här gången och ännu en helg har gått utan att man kunnat umgås med någon. Att träffa vänner ger mig energi, men nu är jag helt uttömd. Att dessutom få en UVI på detta gör inte saken lättare heller. Tur att jag fick antibiotika direkt.
Idag känner jag mig liten och nere, är inte på min topp. Men det kommer och går som alltid. Ibland önskar jag bara att livet var utan toppar och dalar. Men då skulle det ju alltid vara jämntråkigt och så vill jag inte heller ha det...
Idag är jag tacksam för min familj och mina vänner. Jag är dålig på att säga det men dom betyder oerhört mycket för mig.
Bara 2 månader kvar
Nu har jag bott hemma i fyra månader, helt sjukt! Nu är det bara två månader kvar, och nu börjar det gå bättre och bättre. I början skämdes jag för att bo hemma. Det gör jag inte längre och det är skönt men jag längtar till ett hem jag kan komma och gå ur hur jag vill utan att behöva meddela mig om vart jag är eller när jag kommer hem, eller om jag ska äta middag eller inte. Bara rå om mig själv helt och själv bestämma mat och när jag ska städa. Det får jag iofs göra här också men iaf. Jag älskar min familj som ställt upp hur mycket som helst för mig. Är alltid evigt tacksam för det fast ibland kan jag verka otacksam. Men som sagt, det är inte tänkt att man ska flytta hem när man är 23. Nu har jag iaf hittat ett lugn här hemma, det känns som hemma igen. I början var det olidligt att vara här jämt. Jag ville bara hem till mitt hem, men jag hade inget, och det här var inte hemma. En ny vana och en ny verklighet har börjat infinna sig och jag har faktiskt konstigt nog börjat uppskatta mitt liv igen. Jag är ändå någon utan någon sambo eller pojkvän och det går bra att vara själv.
Kommer det behöva gå ett helt år?
Inser när storhelgerna kommer att jag saknar att ha någon som är "min". Jag är inte van i situationen att vara "ensam". Idag känner jag mig bitter för att du inte ens har gett mig en förklaring. Jag kan inte ens tänka tillbaka på dig och våra minnen tillsammans som något fint. Jag vill inte behöva sudda ut 1,5 år av mitt liv men det känns som det bästa alternativet just nu.
Jag vill inte ha dig som jag hade dig förut, jag vill inte ens ha dig i mitt liv längre. Men vi kände varandra, vi var någonting, men nu är det ingenting. Du brände mig så hårt, varför?
Jag vill inte ha dig som jag hade dig förut, jag vill inte ens ha dig i mitt liv längre. Men vi kände varandra, vi var någonting, men nu är det ingenting. Du brände mig så hårt, varför?
Hmm...
Jag har 5 st som verkar vara här inne och läser, av dom bör jag känna allihopa. Eftersom att jag inte tror att jag länkat någonstans hit. Jag skriver ju trots allt för min egen skull och för att jag vill få ur mig allt som varit. Allt som skrivs på internet är tillgängligt för alla, jag vet det. Och det jag skriver kan också missuppfattas och inte komma fram på det sättet som jag menar. Verkar vara någon som kanske tror att jag syftar på dem. Men det jag skrev om handlar om en specifik person som jag aldrig har något att göra med, sen resten handlar om hela mig, att jag har varit så men att jag är medveten om det och har jobbat på en förändring i mig själv under en lång tid. Är inte den tjejen som medveten försöker sätta mig över andra för att jag ska må bra. Jag har blivit nerbruten och är inne i en förändringsperiod där jag försöker bygga upp mig själv igen på ett nytt sätt, alltså göra mig av med mina dåliga sidor och byta ut dom mot något som jag tycker är bättre sidor. Blev därför ledsen av den där anonyma kommentaren på förra inlägget. Jag önskar att den som skrev kunde våga säga vem det är så jag får en chans att förklara mig.
Måste också tillägga att när jag menar "klankar ner för att höja mig själv" så gör jag det i mitt eget huvud. Delar inte med mig av det.
Självförtroende
En sak som jag tänker på men som jag inte är stolt över är att jag sätter mig över vissa människor för att känna mig "bra". Eller egentligen är det väll mer specifikt än "vissa". Aja, det jag menar är att jag tycker inte om när man tror att man är bättre än andra människor och trycker ner på deras dåliga sidor för att man ska känna sig bättre än dom. Allt mätas inte i prestationer och negativa sidor... Hur som helst så är det något jag jobbar på, att försöka att inte trycka ner andra för att höja mig själv. Men ibland är man så illa tvungen att göra det, även fast alla har fina sidor också, så är man nästan tvungen att fokusera på deras dåliga. För annars skulle man gå under och sänka sitt eget värde så mycket.
Det slog mig ikväll...
när jag cyklade hem att det faktiskt är sommar nu. Helt sjukt. Sommaren kom till slut hit också. Det har varit en lång resa, men nu är den här. :) Är glad, en annan sak som jag gjort ikväll som gör mig stolt, det är att jag bara kan fara hem efter jobbet utan att känna att jag behöver fara förbi "dom där" eller "dom där" utan jag kan bara känna lugnet ikväll och fara hem, ta en dusch och krypa ner i sängen och se på serier. Känns så himla skönt, det är lördagkväll och JAG kan göra det. Aja, det är ingen annan än jag som fattar det här säkert, men skriver ju trots allt för min egen skull.
nothing can bring you peace but yourself
breathe in, laught, and breathe out!
don´t even...
"Don´t even stop thinking about it, not even for a second, ´cause then is when he will show up."
Carrie Bradshaw
Ja, vad ska jag säga. Det exploderade lite inuti mig, chock och ilska. Men nog mest chock. Fick ögonkontakt men kunde inte få fram ett ord. Första instinkten var att fly så det var exakt det jag gjorde. Tittade bort och bara gick förbi.
Carrie Bradshaw
Ja, vad ska jag säga. Det exploderade lite inuti mig, chock och ilska. Men nog mest chock. Fick ögonkontakt men kunde inte få fram ett ord. Första instinkten var att fly så det var exakt det jag gjorde. Tittade bort och bara gick förbi.
sinnesro
vad att föredra?
Spänning eller tryggheten?
Är gräset grönare på andra sidan? När jag satt där med tryggheten var det allt jag ville ha. Jag var nöjd med att ha det så. Nu har jag mer spänning i mitt liv, och det är ju inte så tokigt ändå, men jag tror att jag nog egentligen är en riktig förhållandetjej som föredrar att ha någon att dela saker med och känna trygghet med. Men jag behöver ge singellivet en riktigt chans ändå på något sätt, och framförallt bli ännu mer trygg i mig själv. Jag inser ändå att jag har vuxigt mycket i mig själv på slutet. Nu står jag här själv och även om jag inte gillar det varje dag så funkar det också. Undrar om livet kommer kännas lika roligt att leva själv till hösten? På ett sätt kanske för då är jag mer fri med egen lägenhet osv., Men att vara själv i mörkret gruvar mig litegrann.
Är gräset grönare på andra sidan? När jag satt där med tryggheten var det allt jag ville ha. Jag var nöjd med att ha det så. Nu har jag mer spänning i mitt liv, och det är ju inte så tokigt ändå, men jag tror att jag nog egentligen är en riktig förhållandetjej som föredrar att ha någon att dela saker med och känna trygghet med. Men jag behöver ge singellivet en riktigt chans ändå på något sätt, och framförallt bli ännu mer trygg i mig själv. Jag inser ändå att jag har vuxigt mycket i mig själv på slutet. Nu står jag här själv och även om jag inte gillar det varje dag så funkar det också. Undrar om livet kommer kännas lika roligt att leva själv till hösten? På ett sätt kanske för då är jag mer fri med egen lägenhet osv., Men att vara själv i mörkret gruvar mig litegrann.
Hey you!
Önskar att det kunde vara så enkelt!!
Ovanligt
Ovanligt tung i hjärtat idag. Två steg fram och ett steg tillbaka, men så blir det ibland. Hoppas att jag snart tar två steg till. Konstigt att en människa kan göra en så ledsen, osäker och liten. Men jag har rest mig igen, även om vissa dagar är tunga.
Varje dag tänker jag på att det är ett nytt kapitel i mitt liv och jag står fortfarande i början.
Varje dag tänker jag på att det är ett nytt kapitel i mitt liv och jag står fortfarande i början.
Fortfarande sjuk...
Att vara hemma och vara sjuk ger mig mycket tid att tänka. Nästan för mycket tid. Jag tänker både på det som varit i mitt liv och det som ska komma i mitt liv. Men egentligen allt jag vill är att leva här och nu, och egentligen tycker jag att jag gör det ganska bra numer. Jag kan känna ett helt annat lugn än tidigare. Jag har kommit till en helt annan grad av acceptans, eller jag tror t.o.m att jag har kommit längre än så. Jag känner att jag lever igen och att jag är faktiskt värd någonting. Jag känner mig bra och jag har insett att det inte berodde någonting på mig för jag är bra som jag är.
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på: Är du lycklig nu? Lever du ditt drömliv? Tänker du någonsin på mig? Kan du sakna mig? Känner du ånger? Känner du skuld? Varför gjorde du som du gjorde? Skulle det hugga till i hjärtat på dig om du såg mig? Vad var vi? Varför var du med mig? Massa frågor utan svar. Samtidigt som jag funderar på alla dom här sakerna så är jag inte speciellt intresserad av att veta svaret på dom heller. Det är en V-modskänsla över dom.
Sen har jag mer funderingar kring min framtid som: Kommer jag hitta min man? Kommer jag kunna släppa in någon igen? Kommer jag kunna njuta av mitt singelliv? Kommer det kännas naturligt att vara med någon igen? Kommer jag att få barn? eller kommer jag leva ensam resten av livet? Är det farligt att vara ensam då? Tänk om det tar flera år innan jag är redo igen? Vad vill jag ha? Kommer jag kunna känna så starkt igen? Och svaret på alla dom här frågorna får bara tiden utvisa, det jag kan göra för att påverka är att när jag är redo så kan jag "put myself out there" och hoppas att finna rätt person.
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på: Är du lycklig nu? Lever du ditt drömliv? Tänker du någonsin på mig? Kan du sakna mig? Känner du ånger? Känner du skuld? Varför gjorde du som du gjorde? Skulle det hugga till i hjärtat på dig om du såg mig? Vad var vi? Varför var du med mig? Massa frågor utan svar. Samtidigt som jag funderar på alla dom här sakerna så är jag inte speciellt intresserad av att veta svaret på dom heller. Det är en V-modskänsla över dom.
Sen har jag mer funderingar kring min framtid som: Kommer jag hitta min man? Kommer jag kunna släppa in någon igen? Kommer jag kunna njuta av mitt singelliv? Kommer det kännas naturligt att vara med någon igen? Kommer jag att få barn? eller kommer jag leva ensam resten av livet? Är det farligt att vara ensam då? Tänk om det tar flera år innan jag är redo igen? Vad vill jag ha? Kommer jag kunna känna så starkt igen? Och svaret på alla dom här frågorna får bara tiden utvisa, det jag kan göra för att påverka är att när jag är redo så kan jag "put myself out there" och hoppas att finna rätt person.
sjuk men bra väder i alla fall
Varit sjukskriven igår och idag är jag ledig, men jag känner mig inte helt kry än. Alltid jobbigast på morgonen. Nu har jag tänkt pallra mig upp ur sängen och sen gå ut och sätta mig i solen, jag hoppas på lika bra väder som igår. Hade för övrig en trevlig dag igår.
En mysig låt med en fin text som når mig.
I see your face in my mind as I drive away,
Cause none of us thought it was gonna end that way.
People are people,
And sometimes we change our minds.
But it's killing me to see you go after all this time.
Music starts playin' like the end of a sad movie,
It's the kinda ending you don't really wanna see.
Cause it's tragedy and it'll only bring you down,
Now I don't know what to be without you around.
And we know it's never simple,
Never easy.
Never a clean break, no one here to save me.
You're the only thing I know like the back of my hand,
And I can't,
Breathe,
Without you,
But I have to,
Breathe,
Without you,
But I have to.
Taylor Swift - Breathe
Cause none of us thought it was gonna end that way.
People are people,
And sometimes we change our minds.
But it's killing me to see you go after all this time.
Music starts playin' like the end of a sad movie,
It's the kinda ending you don't really wanna see.
Cause it's tragedy and it'll only bring you down,
Now I don't know what to be without you around.
And we know it's never simple,
Never easy.
Never a clean break, no one here to save me.
You're the only thing I know like the back of my hand,
And I can't,
Breathe,
Without you,
But I have to,
Breathe,
Without you,
But I have to.
Taylor Swift - Breathe
pausa
Känner mig så begränsad i mitt eget liv just nu. Det enda jag gör är att jobba och på min fritid har jag någon som övervakar mig, alltså föräldrarna. Det är inte tänkt att man ska flytta hem när man är 23 och har bott själv så länge som jag gjort. Jag är ju egentligen ganska självständig av mig. Jag vill bara pröva mina egna vingar och känna efter hur det känns att vara själv igen.
Idag är en sådan där dag då jag bara känner efter och tänker igenom vad som egentligen har hänt dom senaste månaderna. Jag tänker tillbaka på hur JAG har känt mig, hur JAG har mått och hur JAG tog mig hit. Det har varit kämpigt. Jag fick mitt livs chock och jag har nog aldrig varit så ledsen som då och jag har aldrig känt mig så liten på jorden och obetydelsefull. Men nu står jag här och har börjat bygga upp mig igen. Tiden läker. Att bli bränd av någon är aldrig roligt. Jag blir ledsen när jag tänker tillbaka på det. Men nu står jag här och balanserar på ett ganska vingligt ben. Men jag har kommit hit, jag har börjat våga ställa ner foten och målet är att jag ska stå stadigt på mina båda ben i framtiden. Ingen ska få göra mig så illa igen för jag kommer vara stabil i mig själv.
bara jag
Har inte så mycket att skriva. Varje dag känns som samma men helt plötsligt händer det något roligt som sticker ut. Jag vill träffa bellsan och planera upp våran resa i höst.
Jag tränar på att vända tankarna, vilket ska ge en annan känsla. Så istället för att tänka på det som får mig att känna mig ledsen tänker jag på det som får mig att känna mig glad. Det fungerar. Fan vad jag lär mig saker alltså. :)
Jag är stark, jag vill, jag betyder, jag kan och jag ska.
Bara nöta och nöta tills man tror på det själv.
Jag tränar på att vända tankarna, vilket ska ge en annan känsla. Så istället för att tänka på det som får mig att känna mig ledsen tänker jag på det som får mig att känna mig glad. Det fungerar. Fan vad jag lär mig saker alltså. :)
Jag är stark, jag vill, jag betyder, jag kan och jag ska.
Bara nöta och nöta tills man tror på det själv.
