JuliaEmilsson

KAOS på jobbet idag. Verkligen, och jag är inte riktigt på topp. Tuppade av på jobbet i måndags, det gick så jävla snabbt så jag hann inte vara med. Slog i huvudet och höften och sen har jag haft så sjukt ont i nacken, typ whiplash-skada eller något.

Det är drygt att vara "ny" på ett jobb, det är så mycket som man aldrig vet och man gör fel ibland. HUR SKA MAN KUNNA VETA ALLT? Det är ju bara att hoppas att det inte är någon som tar skada och att man gör mer oviktiga fel.

 

Känslomässigt pendlar jag fortfarande en del upp och ner. Vissa dagar kan jag verkligen gilla mig själv och att jag lever, jag är t.o.m lite nöjd och jag behöver inte tänka på det som varit medans andra dagar kan jag fortfarande känna värken i bröstet, besvikelsen och saknaden. Jag tror och hoppas att jag någon gång ska hitta någon som jag kommer kunna känna lika starkt för igen och jag hoppas att det det ska vara så mycket bättre än det jag hade med dig. Det som gör mig så ledsen är att jag kan inte ens tänka tillbaka på tiden och minnena, som jag tyckte var bra och fina när jag upplevde dem, som någon ting bra. Jag känner mig bara så lurad! Jag skriver det här nu för det känns som att det har gått så pass lång tid att det inte ens är okej att prata om det längre, det känns som att det inte är okej att man är ledsen över det ibland. För det mesta mår jag ju faktiskt bra och är glad, men ibland kommer det som en kalldusch över mig att jag faktiskt inte har någon och att jag är ensam och det gör mig ledsen. Saknar någon som bryr sig om mig det där lilla extra och som jag kan bry mig om.