JuliaEmilsson

Ett nytt liv har börjat ta form, jag tänker inte på dig speciellt ofta alls längre. Det är som att det inte har funnits eller varit något alls mellan oss. Jag kan tänka tillbaka och känna mig ganska nollställd. Jag har inte samma hjärtesorg längre utan det jag sörjer mest i dagsläget är ensamheten. Att jag kan känna mig ensam och att ingen bryr sig om mig, fast jag vet att det inte alls stämmer. Men det kanske är tvåsamheten som jag saknar mest... dock så uppskattar jag mer och mer att det bara är jag som styr i mitt liv utan att ta hänsyn till någon annan. Du fick mig att sörja och känna en hjärtesorg som jag aldrig tidigare kännt. Det har nog stärkt mig som person att få uppleva. Det som känns så sorgligt är att för mig kunde du vara mitt livs kärlek och att du finns kvar i livet men valde att gå och lämna mig bakom dig utan ens en tanke på mig. Inte ens ett litet förlåt för att du sårat och ärrat mig. Inte ett tack för det jag gav, ingenting. Du finns men ändå finns du inte. Hur ska jag våga igen?

 

Efter att ha varit ute och "träffat" en del killar inser jag hur svårt det är att verkligen få den där "kontakten" med varandra. Det är verkligen inte lätt att det ska klicka och att man ska trivas i varandras sällskap. Jag vet inte om det beror på att jag inte riktigt är redo eller om det bara inte har blivit riktigt rätt. 

Jag kan bli så arg på killar, hur dom håller på, vilka rättigheter dom tror att dom har och hur dom behandlar sina tjejer. Varför är det så respektlöst på något sätt? Usch, blir så irriterad bara jag tänker på det. Hur ska man våga lita på någon?