JuliaEmilsson

För exakt två år sedan idag tog en relation jag varit i ganska länge slut. Jag hade kämpat länge för att den skulle överleva men till slut så fanns det inget hopp kvar, relationen var för trasig. Då satt jag också här hemma hos mamma och pappa och var helt förstörd och ledsen. Det som skillde den relationen från den senaste jag var i var att hur som helst så blev jag alltid behandlad med respekt, och omtanke, före under och efter hela uppbrottet. Jag var så ung då också så jag trodde nog ändå inte att den skulle hålla för alltid, vi var så olika också, men jag har nog aldrig varit så kär som jag var då jag blev kär i honom. Det som jag idag, två år efter det uppbrottet är så glad över att vi idag ändå kan ha någon typ av relation till varandra. Vi kan prata. Jag kommer alltid ha en plats för den killen i mitt liv och mitt hjärta om han vill ha en, men det tror jag och jag hoppas på.

Hur som helst, för två år sedan trodde jag aldrig att jag skulle överleva utan honom, men jag gjorde ju det. Iofs så ersattes han ganska snabbt med en ny kille (ett misstag jag inte vill göra om, vill lägga tiden på mig själv den här gången). Men det jag vill säga är att om jag lyckades komma över honom, och vågade ge mig själv till någon annan så kommer jag kunna göra det igen (HOPPAS JAG).




Jag ska fixa att vara ensam!!