JuliaEmilsson

Nu har jag bott hemma i fyra månader, helt sjukt! Nu är det bara två månader kvar, och nu börjar det gå bättre och bättre. I början skämdes jag för att bo hemma. Det gör jag inte längre och det är skönt men jag längtar till ett hem jag kan komma och gå ur hur jag vill utan att behöva meddela mig om vart jag är eller när jag kommer hem, eller om jag ska äta middag eller inte. Bara rå om mig själv helt och själv bestämma mat och när jag ska städa. Det får jag iofs göra här också men iaf. Jag älskar min familj som ställt upp hur mycket som helst för mig. Är alltid evigt tacksam för det fast ibland kan jag verka otacksam. Men som sagt, det är inte tänkt att man ska flytta hem när man är 23. Nu har jag iaf hittat ett lugn här hemma, det känns som hemma igen. I början var det olidligt att vara här jämt. Jag ville bara hem till mitt hem, men jag hade inget, och det här var inte hemma. En ny vana och en ny verklighet har börjat infinna sig och jag har faktiskt konstigt nog börjat uppskatta mitt liv igen. Jag är ändå någon utan någon sambo eller pojkvän och det går bra att vara själv.

En sak som jag tänker på men som jag inte är stolt över är att jag sätter mig över vissa människor för att känna mig "bra". Eller egentligen är det väll mer specifikt än "vissa". Aja, det jag menar är att jag tycker inte om när man tror att man är bättre än andra människor och trycker ner på deras dåliga sidor för att man ska känna sig bättre än dom. Allt mätas inte i prestationer och negativa sidor... Hur som helst så är det något jag jobbar på, att försöka att inte trycka ner andra för att höja mig själv. Men ibland är man så illa tvungen att göra det, även fast alla har fina sidor också, så är man nästan tvungen att fokusera på deras dåliga. För annars skulle man gå under och sänka sitt eget värde så mycket.

när jag cyklade hem att det faktiskt är sommar nu. Helt sjukt. Sommaren kom till slut hit också. Det har varit en lång resa, men nu är den här. :) Är glad, en annan sak som jag gjort ikväll som gör mig stolt, det är att jag bara kan fara hem efter jobbet utan att känna att jag behöver fara förbi "dom där" eller "dom där" utan jag kan bara känna lugnet ikväll och fara hem, ta en dusch och krypa ner i sängen och se på serier. Känns så himla skönt, det är lördagkväll och JAG kan göra det. Aja, det är ingen annan än jag som fattar det här säkert, men skriver ju trots allt för min egen skull.

"Don´t even stop thinking about it, not even for a second, ´cause then is when he will show up."
Carrie Bradshaw

Ja, vad ska jag säga. Det exploderade lite inuti mig, chock och ilska. Men nog mest chock. Fick ögonkontakt men kunde inte få fram ett ord. Första instinkten var att fly så det var exakt det jag gjorde. Tittade bort och bara gick förbi.

Spänning eller tryggheten?

Är gräset grönare på andra sidan? När jag satt där med tryggheten var det allt jag ville ha. Jag var nöjd med att ha det så. Nu har jag mer spänning i mitt liv, och det är ju inte så tokigt ändå, men jag tror att jag nog egentligen är en riktig förhållandetjej som föredrar att ha någon att dela saker med och känna trygghet med. Men jag behöver ge singellivet en riktigt chans ändå på något sätt, och framförallt bli ännu mer trygg i mig själv. Jag inser ändå att jag har vuxigt mycket i mig själv på slutet. Nu står jag här själv och även om jag inte gillar det varje dag så funkar det också. Undrar om livet kommer kännas lika roligt att leva själv till hösten? På ett sätt kanske för då är jag mer fri med egen lägenhet osv., Men att vara själv i mörkret gruvar mig litegrann.

Ovanligt tung i hjärtat idag. Två steg fram och ett steg tillbaka, men så blir det ibland. Hoppas att jag snart tar två steg till. Konstigt att en människa kan göra en så ledsen, osäker och liten. Men jag har rest mig igen, även om vissa dagar är tunga.

Varje dag tänker jag på att det är ett nytt kapitel i mitt liv och jag står fortfarande i början.

Att vara hemma och vara sjuk ger mig mycket tid att tänka. Nästan för mycket tid. Jag tänker både på det som varit i mitt liv och det som ska komma i mitt liv. Men egentligen allt jag vill är att leva här och nu, och egentligen tycker jag att jag gör det ganska bra numer. Jag kan känna ett helt annat lugn än tidigare. Jag har kommit till en helt annan grad av acceptans, eller jag tror t.o.m att jag har kommit längre än så. Jag känner att jag lever igen och att jag är faktiskt värd någonting. Jag känner mig bra och jag har insett att det inte berodde någonting på mig för jag är bra som jag är.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på: Är du lycklig nu? Lever du ditt drömliv? Tänker du någonsin på mig? Kan du sakna mig? Känner du ånger? Känner du skuld? Varför gjorde du som du gjorde? Skulle det hugga till i hjärtat på dig om du såg mig? Vad var vi? Varför var du med mig? Massa frågor utan svar. Samtidigt som jag funderar på alla dom här sakerna så är jag inte speciellt intresserad av att veta svaret på dom heller. Det är en V-modskänsla över dom.

Sen har jag mer funderingar kring min framtid som: Kommer jag hitta min man? Kommer jag kunna släppa in någon igen? Kommer jag kunna njuta av mitt singelliv? Kommer det kännas naturligt att vara med någon igen? Kommer jag att få barn? eller kommer jag leva ensam resten av livet? Är det farligt att vara ensam då? Tänk om det tar flera år innan jag är redo igen? Vad vill jag ha? Kommer jag kunna känna så starkt igen? Och svaret på alla dom här frågorna får bara tiden utvisa, det jag kan göra för att påverka är att när jag är redo så kan jag "put myself out there" och hoppas att finna rätt person.

Varit sjukskriven igår och idag är jag ledig, men jag känner mig inte helt kry än. Alltid jobbigast på morgonen. Nu har jag tänkt pallra mig upp ur sängen och sen gå ut och sätta mig i solen, jag hoppas på lika bra väder som igår. Hade för övrig en trevlig dag igår.